Från öst till väst

ÖST

För två veckor sedan befann jag mig i New York på semester. Vårsolen och jag sken ikapp. Staden var fin. Människorna trevliga och snälla. Jag hade en avkopplande och skön tid i New York. Gatulivet och byggnaderna fascinerade mig. Jag kände mig inte alls hotad av skyskraporna som jag trodde att jag skulle göra, jag var snarare skyddad av dem.

I kvarter och stadsdelar som East Village, SoHo och Chelsea gick jag och min vän omkring bland resturanger, antikaffärer och njöt. Varje nytt gatuhörn var en ny spännande upplevelse. Vad skulle vi får se härnäst? Vad skulle vi upptäcka nästa gång? Jag tröttnade aldrig på att gå omkring på gatorna men mina fötter sade ifrån framåt kvällen. Då satte vi oss ned och drack vin, åt god mat och pratade om allt vi hade varit med om under dagen. Vissa kvällar satt vi mest tysta och tog in stämningen omkring oss. Vi kände oss trygga mitt i storstaden. Jag hade en konstig känsla av att vara hemma men borta på samma gång. Jag kände mig levande och trygg därborta. Måste åka dit snart igen.


image57





VÄST

Tillbaka i Sverige igen och upptäcker till min stora glädje att min 12 år gamla video har fattat min programmering och spelat in ännu ett fantastiskt avsnitt av Six Feet Under. Vi är framme vid sista säsongen och jag har följt familjen Fischers öde på begravningsbyrån i Los Angeles under flera år. Sällan om än aldrig har en TV-serie berört mig så djupt som Six Feet Under.

Ruth, Nate, David, Claire, Brenda och alla andra karaktärer ner till minsta biroll har porträtterats med hjälp av ett oförutsägbart och mycket välskrivet manus. Scenerna är fyllda av känslor, eftertänksamhet och lysande musikalnummer mitt i alltihop. Tänk om mitt liv hade varit lika omvälvande som deras har jag tänkt men sedan ångrat tanken direkt efteråt. Söndagkvällarna med dessa personers öde har jag alltid sett fram emot i alla fall. Många gånger har jag mått sämre efter avsnittets slut, så även igår kväll. Vi förlorade en av huvudpersonerna och någonting brast inom mig. Det som inte fick hända hände och det kändes som om jag också hade förlorat en släkting. Så orättvist är livet ibland. Orättvist men samtidigt rättvist trots allt.

Nu har jag bara några få söndagar kvar tillsammans med familjen Fisher. Tänk vad jag kommer att sakna dem när allt är över.



image58
Brenda, Nate, David, Keith, Rico, Claire och Ruth.


Kommentarer
Postat av: Tokyo-Linda

När det rör sig om NYC och Six Feet Under kan jag ju inte låta bli att kommentera... NYC tillhör världens bästa städer (efter Tokyo ;) och Six Feet Under är världens bästa serie. Jag har själv nyligen sett klart serien på DVD och det är som ett tomt hål efter familjen Fisher. Jag förstår precis vad du menar med att det känns som att ha förlorat en släkting - samtidigt som dödens givetvis måste drabba familjen, i en serie som handlar om döden. Det är snart dags att se om allt från början, att fröjdas och leva sig in i familjen Fishers liv igen.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback