POPKORN

Idag kom nyheten att ABBA är invalda till Rock'n Roll Hall of Fame 2010. Det är amerikanska musiker och musikjournalister som äntligen har bestämt att ett av världens största band skall väljas in.  ABBA är första svenska band som blir medlemmar i rockens finrum. Bandet har varit nominerade en gång tidigare men då kom de inte in.



ABBA i Los Angeles, oktober 1976.


Ceremonin äger rum den 15 mars nästa år. Då kommer förhoppningsvis alla medlemmar vara på plats i New York där cermonin hålls. Det blir spännande att se vilken eller vilka artister som kommer tolka deras låtar, att ABBA själva skulle sjunga kan vi bara drömma om. Jag hoppas att Madonna, U2 eller varför inte Robbie Williams och Kylie sjunger några klassiker. Vi får se vad som händer. Just nu gläds jag åt att ABBA och gruppens musik till sist får det godkännande i USA som de har fått världen över. The Winner Takes It All - igen.

Nu har jag sett filmen Mamma Mia! och är knäckt faktiskt. Filmen var mycket mycket välproducerad, snygg och framför allt låtarna så känslosamt framförda som jag hoppades att de skulle vara. Jag gick tillsammans med mina föräldrar på stans största biograf och såg filmen på en av de största dukarna i stan också. Det var slutsålt och jag befarade en massa popcorn och annat slaskande men blev positivt överraskad där med. Det var nästan knäpptyst förutom skratt, applåder och en del snyftande.

Meryl Streep var lika bra som jag själv trodde och har läst i recensionerna. Hennes agerande och framförande av låtarna, särskilt Slipping Through My Fingers och The Winnder Takes It All, är det jag tar med mig från besöket ikväll. Hon är en av min favoritskådespelerskor och hon gjorde mig inte besviken nu heller. Dessutom sjunger hon riktigt bra! Personligen är de två låtarna självklara favoriter och när musikalen sattes upp var jag glad över att Slipping Through My Fingers fick vara med. När jag har sett musikalen - en gång på engelska och en på svenska - har jag inte alls blivit lika berörd känslomässigt som ikväll.

Det är en av de bästa musikalfilmer jag har sett och musiken verkar spelas överallt ännu en gång. Bra jobbat och tack! Om jag har något att invända är det bara att det hade varit fasligt roligt om Agnetha och Frida hade dykt upp i filmen också.

Kanske inte men när man ser Agnetha, Meryl och Frida tillsammans undrar man nästan om inte änglarna har landat på jorden. Mamma Mia! - The Movie hade premiär i Stockholm idag och för första gången på drygt 22 år kunde vi se alla ABBA medlemmarna tillsammans i ett officiellt sammanhang igen. Senast de syntes alla fyra var när de spelade in Tivedshambo till Stikkan Andersson då han var med i TV-programmet Här är ditt liv 1986. Sedan har de dykt upp vid olika tillfällen däribland på Stockholmspremiären av Mamma Mia i musikalversion 2005. Det är så roligt för ett kärt ABBA-fan att se dem! Agnetha och Frida är ju mina personliga favoriter sedan länge, länge. Det är fint att se dem tillsammans med Meryl, en av världens bästa skådespelerskor, som också är en favorit. Triss i damer av bästa kvalitet.
 


Meryl, Agnetha och Frida.


Tack Pierce och Meryl som sägs ha föreslagit arrangemanget som ägde rum idag vid premiären av filmen Mamma Mia! på Rival, Stockholm. Om drygt 11 månader öppnar ABBA - The Museum men det tar vi då! 

(I Have A Dream har för övrigt aldrig varit någon personlig favorit, tvärtom. Men min rara mormor älskar låten om änglarna och min mormor älskar jag.) 


Ett foto till.

Idag fyller en av mina favoritsångerskor - Agnetha Fältskog - 57 år. Jag ville bara gratulera henne och samtidigt visa några rara bilder. Hon släppte sin första singel Jag var så kär på hösten 1967.
Tänk vad tiden går...

Idag fyller ABBA:s superpop-album Arrival 30 år! Den 11 oktober 1976 kom albumet ut och sålde i över 750.000 exemplar bara i Sverige. Jag var nyss fyllda ett år och fattade ingenting då. Något år senare skulle jag sitta i sulkyn och sjunga ABBA-låtar för glatta livet har släktingar berättat för mig som vuxen. Det var Dancing Queen, When I Kissed The Teacher, Money, Money, Money och andra favoriter som jag diggade som litet ABBA-fan. Jag tror inte att engelskan var den allra bästa och vi ska inte tala om sångrösten, men melodierna satt som ett par sköna mockasiner redan då!

Albumet är en stor, färgsprakande explosion av melodier, harmonier, drama och skönsång. Idag kan jag inte få nog av coola That's Me, sorgliga Knowing Me, Knowing You eller supercharmiga When I Kissed The Teacher. Dancing Queen är störst och My Love, My Life är så mild att den smeker mig som en sommarvind. Låtarna lever sina egna liv och har dykt upp de senaste trettio åren av mitt liv.

Åh! Det klassiska fotot från Dancing Queen-singeln med de vita hattarna! Jag fyndade en megaposter av just det fotot för femton år sedan och satte upp det direkt på tonårsväggen. Det var ju trots allt min första ABBA-poster.

















Nu, 30 år senare, sitter jag framför TV:n. Jag är vuxen nu men blir ändå som ett barn igen när jag tittar på bonus-DVD:n till Arrival. Gamla klipp från höjdaråret 1976 fångar mig i trance. ABBA är på promotionturné i England och åker helikopter. ABBA sjunger den bortklippta versen i Dancing Queen i studion. ABBA är plötsligt tecknade och åker flygplan och sjunger om Hawaii. De visar upp sig och sjunger live på scen i sina snygga, vita overaller och vi ska inte tala om videon till When I Kissed The Teacher, vilken fröjd för ögat den är..

Jag kan fortsätta men DVD:n tar tyvärr slut efter en dryg en och en halv timme. Fanns det inte mer? Jag frågar mig själv, precis som ett barn när glassen har tagit slut. Nej, nu är det slut men den totala glädjen finns kvar. Leendet på läpparna lämnar mig inte i alla fall.

Under sommaren har jag kört en omröstning på ABBA:s officiella hemsida Abbasite.com: The Ultimate ABBA Ranking. Medlemmarna på sajten fick rösta på ABBA:s 106 olika låtar i sju olika grupper enligt klassisk Eurovisonsomröstnings-modell: 12 poäng till favoriten och sedan 10, 8, 6, 4, 2 och 1 poäng. 42 stycken låtar gick vidare till semifinalens tre grupper. I finalen kämpade sedan 20 låtar om att ta hem titeln.

The Winner Takes It All gick segrande ur striden och var egentligen aldrig hotad som vinnare heller. Låten är älskad av många fans, kritiker och inte minst av ABBA själva. Julen 1980 fick jag den julens ABBA-kassett och det var gruppens senaste album Super Trouper där The Winner Takes It All fanns med förstås. Jag var fem år då och kunde inte riktigt förstå låtens text men melodin och sången tyckte jag om direkt. Sedan dess har jag alltid hållit låten som en av ABBA:s allra bästa också och den fick min 12:a i finalomgången. 

En klassisk melodi, fantastisk produktion, personlig text och inte minst en känslosam och mycket stark sång av Agnetha gör tillsammans The Winner Takes It All till ABBA:s bästa låt. När låten kom i augusti 1980 fick vi se ett mognare och allvarligare ABBA. Texten handlade indirekt om Agnethas och Björns skilsmässa och plötsligt blev ABBA mer personliga än vad de någonsin hade varit tidigare. Singeln blev ABBA:s åttonde etta i England och ABBA:s sista topp tio hit i USA där den låg på listorna i ett halvår. I nästa nummer av den brittiska tidskriften Q Magazine över de 100 bästa låtarna i pophistorien är The Winner Takes It All med som enda ABBA-låt. Det är ännu ett bevis på hur älskad låten fortfarande är. Hur de övriga 105 mer eller mindre klassiska ABBA-låtarna placerade sig i The Ultimate ABBA Ranking ser ni här nedan.
(foto: raffem.com)

---

1 THE WINNER TAKES IT ALL
180 POÄNG!


2 The Day Before You Came 152p
3 Dancing Queen 112p
4 Knowing Me, Knowing You 106p
5 Summer Night City 78p
6 SOS 78p
7 Take A Chance On Me 62p
8 If It Wasn`t For The Nights 53p
9 When All Is Said And Done 44p
10 I`ve Been Waiting For You 43p
11 As Good As New 41p
12 Fernando 38p
13 One Of Us 35p
14 Gimme! Gimme! Gimme!
(A Man After Midnight) 33p
Our Last Summer 33p
16 Super Trouper 32p
17 When I Kissed The Teacher 23p
18 Angeleyes 20p
Chiquitita 20p
20 Mamma Mia 18p

---

 

Gruppen Texas Lightning tävlar för Tyskland i Eurovisions-finalen ikväll med den glada countrypoplåten No, No, Never. Låten är inte segertippad men är en av mina favoriter i kvällens ojämna starfält. Tyskarna har inte vunnit Eurovision Song Contest sedan 1982 när Nicole sjöng med sin vita gitarr. Ein Bisschen Frieden blev en stor hit och fredslåten minns många än idag. Jag undrar om We Are The World och Hand In Hand hade funnits om inte Nicole hade vunnit? Antagligen inte. Hon startade något nytt - men inte fräscht - för 24 år sedan.


Nu är alltså Tyskland på gång igen. Countryn har varit ganska trendig de senaste åren. Vi får se om Europa hakar på och gillar Texas Lightning ikväll. Jag gör det i alla fall. Gruppen ser mycket bra ut på scen för att vara en tysk schlagerakt och deras engelska är faktiskt ok. No, No, Never måste vara ett av Tysklands allra bästa schlagerbidrag. Sedan tar den goda smaken slut. Gruppen har släppt en countryplatta i sitt hemland som säljer i Carolanivå. På skivan gör de countryversioner av härligt fräscha Highway To Hell och Kiss, suck. Deras version av Man In The Mirror och Like A Virgin är lite roligare. De har också gett sig på Dancing Queen med hyfsat resultat, ni kan höra klipp från albumet på Amazons tyska hemsida. Heja Texas Lightning. (foto: ndrtv.de)

Agnetha Fältskog har varit ute och dansat! Vilken nyhet...    Jag hittade ett par foton idag och ville lägga in ett på min blogg eftersom hon ser ganska lycklig ut, leendet känns igen. Hon har alltid haft något speciellt över sig har jag tyckt. Hon var min första idol kan jag nog säga. När jag var liten brukade jag titta på ABBA-skivor och studera Agnethas ansikte och blick. Jag kan se framför mig en liten kille som ligger på farmor och farfars heltäckningsmatta framför stereon. Då var jag tre, fyra år och lyssnade på My Love, My Life och tittade på helikopteromslaget till Arrival. Agnetha kisade in i kameran, jag tyckte hon såg cool ut.

Arrival fick jag sedan låna och pappa hjälpte mig med att spela in skivan på en grön BASF-kassett. Mamma och pappa lånade ut sin platta kassetbandspelare som jag gick omkring med hemma. Kassetten finns inte kvar längre utan spelades sönder till sist. Jag kommer fortfarande ihåg när jag råkade trycka på rec-knappen mitt i Dum Dum Diddle så musiken försvann i en knapp halv minut. I flera år visste jag sedan inte riktigt vad som hände i låten. När jag senare köpte skivan på vinyl hade jag en halv olyssnad minut!

I år är det 30 år sedan Arrival kom. Albumet är ett ABBA:s allra bästa. Arrival är ABBA:s stora popalbum, även om Dancing Queen idag är en discoklassiker. Nu sitter jag vid CD-spelaren och lyssnar på favoriterna That's Me och Tiger. En specialutgåva med CD:n plus en jubileums-DVD kommer till hösten. Det kommer bli spännande att se vad skivbolaget och ABBA har hittat på. I höst blir det till att sätta sig vid DVD-spelaren och fortsätta njuta av ABBA och Arrival-eran. Åren går. (foto: abbaupdate.com)

Det fanns bara en grupp som jag lyssnade på när jag var liten och det var ABBA! Vi hade skivspelaren på andra våning och där gick skivorna varma. Jag och mina kompisar brukade stå i sofforna och sjunga med i låtarna. Ibland när jag lekte med mina tre kompisar var vi alla ABBA men oftast brukade Anna och jag vara Agnetha och Anni-Frid. Vi lyssnade på alla skivorna och Anna fick mima till Agnethas låtar eftersom hon var blond och jag fick göra Fridas. Nu tyckte jag såklart att Agnethas låtar var bättre än Fridas. Jag diggade helt enkelt SOS mer än Fernando (och gör än idag). Anna fick helt enkelt göra bättre låtar än jag. Agnetha kallades också Anna utomlands i början av ABBA:s karriär...

I veckan kom ABBA:s klassiska samling Greatest Hits på CD i speciell
30-årsjubileumsversion. Många tidiga minnen finns förknippade med den skivan. Anna hade skivan och vi brukade spela den hemma hos henne. När jag till sist hittade skivan på Tempo lyckades jag tjata till mig den av mamma och pappa. Jag kunde nu lyssna själv på alla bra låtar. Min version hade dock inte karikatyren på framsidan utan parkbänksfotot. När jag slog upp skivan var där en fin höstbild på fyra glada ABBA-medlemmar. Den var jättefin tyckte jag. Jag hade fått den amerikanska versionen av albumet, Anna hade den skandinaviska. Det stora problemet var att jag saknade en låt: Hasta Mañana! Jag hade istället med Fernando på min skiva, den låten var jag inte lika förtjust i. Jag grämde mig en hel del över detta men var ändå glad att jag hade en speciell bild i min skiva. Sedan gillade jag Atlantics skivetikett mer än Polars.

När jag nu spelar CD:n, där både Fernando och Hasta Mañana är med som tur är, kommer många minnen tillbaka. Låtarna ligger perfekt efter varandra och jag minns hur vi sjöng dem på svengelska med låtsas-mikrofoner. Jag minns också den totala glädjen i musiken och rösterna. Hur glada vi var varje gång vi lyssnade på Honey, Honey, Bang-A-Boomerang, SOS, People Need Love, Dance, He Is Your Brother och de andra favoriterna. En gång fick jag vara Agnetha och då sjöng jag både SOS  och Hasta Mañana - på perfekt svengelska! (foto: abbagerman.de)