POPKORN

För åtta år sedan kom Ray Of Light, ett av Madonnas främsta album. Tiden går väldigt fort. När Madonna åkte ut på sin första turné efter albumet valde hon att öppna med första spåret på albumet: Drowned World/Substitute For Love . Hon döpte till och med hela turnén till The Drowned World Tour. Ett medvetet val för att beskriva tillståndet i världen.

Jag var på plats i Paris sommaren 2001 med mina kompisar och vi skulle se Madonna live för första gången. Hon hade inget förband, ingen förinspelad musik före showen. Det var hett ute. Vi hade fått specialdesignade vattenflaskor som vi drack ur samtidigt som vi stod och tittade på all merchandise. Plötsligt släcktes ljuset i arenan och publikens jubel steg. Jag minns paniken vi fick och hur vi rusade in i publikhavet. Det blåa ljuset tändes sakta upp i lokalen medan jag trängde mig fram. Sedan kom Madonna in till tonerna av Drowned World. Vi var i hennes grepp.

Känslan man får när man går på en bra konsert är väldigt speciell. När allt stämmer tömmer jag mig totalt på allt oväsentligt. Jag öppnar mig helt för musiken. Vilken fantastisk känsla det är! Livet får en annan, bättre dimension nästan. Kvällen i Paris blev närmast magisk. Vi var helt knäckta efteråt. Vi gick till en krog jämte arenan och drack och pratade och länge om konserten innan vi tog Metron hem genom natten. 

Det är därför jag blir så barnsligt glad när jag läser att  Drowned World/Substitute For Love repeteras inför årets turné. En av Madonnas allra bästa ballader i mitt tycke med personlig text och mycket speciell uppbyggnad. Jag kommer njuta och minnas på samma gång. (foto: madonna.cz)

Det är några månader kvar tills Madonnas världsturné startar. Just nu ryktas det om namn på turnén, olika teman (discotema!) och vilka låtar hon kommer spela. En av hennes allra äldsta låtar verkar Madonna fundera över: Borderline.

Jag minns inte när jag hörde låten första gången. Låten släpptes som singel 1983 och då lyssnade jag mest på Carola och ABBA. Madonna hade inte riktigt nått Sverige på allvar - allra minst min nya Walkman. Jag fick hennes första album flera år senare i julklapp och hade då redan sett videon på MTV: Madonna i neongröna pumps hänger i downtown N.Y. med sitt coola streetgäng. Mycket Adidas och sommarsol.

Melodin är sockersöt och sorglig på samma gång. Madonna sjunger om kärleken till killen som får henne att bli helt tokig: "pushing my love over the borderline". Nu skulle ju inte Madonna bli riktigt galen förrän ett år senare då hon juckade sig genom Like A Virgin i bröllopsklänning på MTV-galan. Men det är en helt annan historia. Det här handlar snarare om vad som kanske utlöste hennes beteende? Temat i Borderline är ändå talande för en stor del av Madonnas person och karriär. Är det inte brinnande kors eller Bush-kritik är det tåsugande och Hanky Panky. Någonstans sådde hon fröet till sin långa och bredbenta karriär. Hon förklädde sin varudeklaration till en någorlunda ordinär kärlekshistoria och spelade in Borderline.

I sommar hoppas jag att hon kommer ta tillfället i akt och göra en avskalad, tung version av Borderline. Den säger mer om vem Madonna är än diverse discosamplingar och rullskridsor. Hon måste vara sjukt galen. (foto: madonna.cz/obsah.php)